Inriden utan bett?

För snart en vecka sedan fick jag den här bilden av min kompis Lovisa.

Det är en printscreen från hennes facebook-flöde. Där såg hon några bilder på när jag tränade och red Prinsessan i repgrimma och direkt under kom frågeställningen från Hippson om man verkligen kan rida in en häst bettlöst. Lite komiskt kanske med tanke på att det var just det hon såg på mina bilder.
(om du vill läsa artikeln från hippson finns den här.)

Om någon hade frågat mig om man verkligen kan rida in en häst bettlöst hade jag kunnat svara både ja och nej. Det beror på hur man definierar inriden. Spontat vill jag svara att JA det är klart som pannkakssmet att man kan rida in en häst utan bett! Men när jag tänker mer på det lutar jag kanske ändå åt ett nej, för jag definierar inriden som att hästen är ridbar i alla gångarter, kan styra, stanna, backa, flytta fram- och bakdel med sadel och träns/bett. Eller det är nog i alla fall så den som ber mig rida in sin häst vill att det ska fungera. Och när jag tänker efter är det nog så jag vill att det ska fungera också. Jag vill ju kunna rida hästen med träns lika bra som utan.

Om vi utgår från att hästen behöver kunna ridas med bett för att räknas som inriden kan vi ju konstatera att nej, i så fall går det ju inte rida in en häst utan bett. Men tillvägagångssättet ser nog lite annorlunda ut. För mig är bettet sista steget, den sista detaljen som hästen måste förstå innan det är dags för den att åka hem till sin ägare. Det innebär ju som du säkert redan räknat ut att jag rider de första timmarna på den oinridna hästen utan bett. Jag behöver inte bettet för kontroll och jag anser inte att det skulle vara säkrare att rida med bett än utan. Jag använder bettet för mer precision men de detaljerna får vi gå in djupare på vid ett annat tillfälle. Just nu tänkte jag försöka beskriva lite hur jag tänker när jag rider in en ung häst!

Du som har lite koll på mig eller har läst den här bloggen innan vet säkert redan att jag tränar Parelli Natural Horsemaship och att mitt mål är att bli parelli-instruktör. Det innebär ju att i stor sett allt jag gör är väldigt inspirerat av Parelli. Så även unghästutbildningen. Den bygger på fyra tydliga steg:

1. Acceptera människan. Som vän och ledare.
2. Acceptera sadeln. Både att vi ska kunna ta av och på den utan att hästen blir rädd och att faktiskt ha den på sig, med sadelgjord och allt, i alla gångarter. 3. Acceptera ryttaren. Först som passagerare, sen som guide.
4. Acceptera bettet. Att bara ha det på sig och att låta sig styras av det.

Här har Prinsessan både träns och repgrimma på sig men tyglarna sitter i repgrimman. Här tränar vi alltså på att acceptera bettets placering.

Som jag skrev i förra blogginlägget anser jag att utbildningen av hästen bör ske i små övergångar snarare än stora förändringar och som jag skrev här ovan börjar jag med att få hästen att acceptera mig som sin vän och sin ledare. Från marken. Jag börjar alltså med att få igång en kommunikation. Med hjälp av de sju lekarna lär jag hästen att inte vara rädd för mig och att gå undan för tryck. Jag förbereder alla de tryck jag vill kunna styra med när jag rider. Jag lär hästen att vara lätt i repgrimman, att följa sin nos, att böja halsen till ett stopp, att backa för tryck i grimman. Med mina händer lär jag den även att flytta undan fram och bakdel. Om jag placerar händerna strategiskt på hästens kropp kommer hästen snabbt översätta det trycket som min hand gav till det trycket som min skänkel ger när jag sitter på. Jag lär även hästen att följa min intention och min energi. Jag lär hästen att läsa av vad jag vill att den ska göra genom mitt kroppsspråk.

I det där första steget av inridningen, att acceptera människan, ingår även att acceptera mig lite överallt så att säga. Hästen behöver acceptera mig oavsett om jag står still, hoppar runt som en liten studsboll, står på en tunna, hänger lite på den och så vidare. Detta var helt klart det krångligaste steget med Prinsessan. Vi fick ha många långa diskussioner om vem som skulle vara ledare och jag var tvungen att bevisa gång på gång att jag inte planerade att skada henne. Hon är en bestämd liten dam samtidigt som hon var oerhört rädd för att släppa den kontrollen hon kände att hon hade när det var hon som bestämde.

När vi kommer till att acceptera sadeln kommer jag inte på lika mycket spännande att skriva. Men även det gör jag i små övergångar snarare än stora förändringar. Barbackapadden är en väldigt bra grej att använda innan själva sadeln. Den sitter helt annorlunda eftersom den är mjuk och mest bara följer med i rörelserna men den ger hästen en chans att vänja sig vid sadelgjorden. Jag binder inte upp hästarna när jag sadlar dem. Att få på sig en sadel kan vara tillräckligt klaustrofobiskt så om man dessutom sitter fast är risken på panik överhängande. Jag sätter inte heller fast sadelgjorden förrän hästen är lugn och står still när jag lägger på sadeln. Gör den inte det tar jag av och på sadeln så många gånger som det behövs för att hästen ska vara lugn med det. Det finns alltid en risk att hästen bockar av sadeln/sadelgjorden när det väl är på. Då är det viktigt att tänka på sin egen säkerhet och se till att man inte är i vägen för eventuella hovar.

När hästen ser dig som sin vän och ledare och accepterar dig överallt (du kan vara framför, bakom, på höger sida, på vänster sida, samt kräla omkring lite på hästens rygg och kanske till och med sitta någon sekund barbacka) samt accepterar sadeln så att den är avslappnad när du sadlar och inte får panik av sadelgjorden eller något annat läskigt som har med sadlar att göra är det dags för steg tre, att acceptera ryttaren. Det finns massa små förberedelser som jag brukar göra innan jag verkligen sitter där men om jag skulle skriva ner allt skulle det ta hela dagen och så mycket tid kan jag inte avvara 😉 men tänk på att göra allt från båda sidorna så att hästen blir van vid att se dig i alla vinklar med båda ögonen! Det jag skulle komma till var väl egentligen att när jag väl hoppar upp gör jag det i samma grimma som jag har tränat med hela tiden. Jag har ju redan lärt hästen att förstå och gå undan för trycket i den. Om hästen redan har accepterat mig som sin vän och sin ledare och förstår trycket i grimmans samt en del av det trycket mina skänklar ger och inte är rädd för sadeln eller för att se mig i den vinkeln jag har när jag sitter på är det väldigt lätt för den att förstå trycket i grimman när jag sitter där uppe också. Så det jag gör där uppifrån är precis samma saker som jag gjorde från marken förut. Jag böjer hästens hals, jag flyttar undan bakdelen och leder ut framdelen. Oftast kommer hästen igång och skrittar några steg när jag leder ut framdelen och då får jag möjlighet att vara passagerare en liten stund och vänja hästen vid hur det känns att ha någon där uppe. Sedan kan jag böja hästens hals igen och hålla den så tills den stannar. Inte förrän jag kan rida hästen i alla gångarter och styra/guida den med grimman börjar jag med det fjärde steget, att acceptera bettet. Då handlar det först om att bara vänja sig vid att ha bettet där. När hästen har accepterat det kan jag försiktigt börja styra med det. Men jag har kvar grimman också och rider med dubbla tyglar ett tag för om jag behöver ta kontroll vet jag inget säkrare sätt än att gå tillbaka till något som hästen redan kan och har lärt sig från första gången jag satt på, nämligen att böja halsen genom trycket i grimman och helt enkelt hålla den böjd tills den stannar och slappnar av. När hästen förstår och svarar lika bra på bettet som den gjorde för trycket i grimman kan jag ta av grimman och bara rida i träns. Förstå då anser jag att hästen är inriden.