Att vara mjuk.

Detta är något som har funnits i mitt bakhuvud den senaste tiden. Vikten av att vara mjuk. Och hur mjuk sen? Det mjukaste du kan föreställa dig och kanske till och med mjukare ändå. Jag tänker på hur man ber sin häst att göra något. För mig vore det naturligt att säga hur man lägger på tryck men det känns som om ordet tryck fått en lite negativ klang. Därför tänker jag gå mot det och säga tryck i alla fall! Tryck. Så. Jag pratar om hur man lägger på tryck när man ber sin häst göra något. Som parellielev och parellinörd har jag fått lära mig om faser. Att lägga på tryck stegvis, starta mjukt och öka successivt tills hästen svarar och då ge omedelbar eftergift eftersom eftergiften lär hästen att det den gjorde nu var rätt. Hår, hud, muskel, ben eller suggest, ask, tell, promise för att blanda in utrikiskan och ge ett par exempel. Be as gentle as possible but as firm as necessary säger Pat Parelli och detta har skavt i mina tankar en tid nu, särskilt den första delen. Det är först nu jag blivit såpass medveten om hur mjuk fas 1 verkligen kan vara att jag kan försöka sätta ord på det.

dsc_0225

De flesta bilder i detta inlägg är på hästen Flamma som jag haft i träning några veckor under hösten!

 

Hästar är experter på att läsa av. De kommunicerar nästan uteslutande med kroppsspråk så de läser av signaler mycket snabbare och bättre än oss som ofta kommunicerar mer verbalt. Hästen kan se eller kanske känna av din sinnesstämning, din beslutsamhet, din attityd och ditt känsloläge bland annat. Om vi tränar lite kan vi lära oss att göra det samma med vår häst. Jag har även upplevt att ju mer vi börjar se och värdesätta vad hästen tycker desto mer börjar den visa och med mindre och mer subtila signaler. Men om hästen nu kan se och känna av oss på den nivån, borde den inte också då kunna se och känna av vårt fokus och vår intention?

dsc_0228

Genom att ändra fokus kan jag gå direkt från ryggning till att flytta över framdelen.

När jag vill lära min häst att gå undan för stadigt tryck av mina händer vill jag verkligen få känslan av att jag puttar en badboll som flyter på vattnet. Det är mitt mål, att lugnt, mjukt och harmoniskt kunna föra hästen på ett sådant sätt att den följer trycket, inte aktar sig för det.När jag driver hästen från mig brukar jag föreställa mig att jag för den bort från mig med en osynlig förlängning av min arm. Jag strävar efter samma lugn och harmoni som när jag flyttar den för fysiskt tryck. Jag vill ha en häst som följer snarare än aktar sig. Men för att nå dit krävs det att jag verkligen är konsekvent med att börja där! Börja mjukt. Börja med det du vill att hästen ska svara på och öka tills den svarar. Då ger du eftergift och belönar!

dsc_0237

Med fokus, intention och kroppsspråk ber jag henne sänka huvudet och ställa inåt på volten.

Jag försöker att starta mitt tryck med enbart fokus och intention och/eller den lättaste känsla du kan föreställa dig. Ett exempel skulle kunna vara att få haken som linan sitter fast i grimman med att tippas lite åt det håll jag vill att hästens nos ska gå. Det räcker! Jag startar trycket så, det är min fas 1 och där väntar jag och ger hästen en chans att svara sen ökar jag successivt mitt tryck tills det matchar hästens motstånd. Hur snabbt eller långsamt jag ökar trycket beror på individ och situation. Generellt ökar jag trycket långsammare om jag leker med en introvert häst och snabbare om hästen är mer extrovert. Eller man kanske ska säga att jag ökar trycket snabbare i en fartfylld situation eller om jag behöver ta kontroll och långsammare om jag slipar på detaljer och precision. Det har dock gått upp för mig att även om jag befinner mig i en situation där det går fort och jag behöver ta kontroll kan jag tjäna mycket på att faktiskt erbjuda ett ögonblick i den mjukaste fasen innan jag går upp och matchar hästen. Det handlar om ett ögonblick, en fjärdedels sekund typ, men det känns som att denna korta stund ändå kan hjälpa hästen att lita på mig och snabbare förstå vad jag är ute efter.

dsc_0251

Hur lätt kan du böja hästens hals?

Jag måste bara nämna eftergiften också. Jag kan inte skriva ett blogginlägg om tryck utan att prata eftergift. Att eftergiften kommer i rätt tid är såååå viktigt (jag letade egentligen efter ett annat ord men min hjärna fungerar visst inte längre.. det börjar bli sent..). Det är eftergiften som gör att hästen förstår att den gjort rätt! När en häst ska flytta för tryck kommer den först börja tänka på vad den ska göra, sedan få ordning på kroppen, lägga om vikten och sen flytta första foten eller förlåt, hoven. Eller mind, flexion, weight, feet som Pat Parelli hade uttryckt det. Så fort hästen gör rätt ska vi ge efter för att hästen ska lära sig.. men om vi kan ge eftergift så fort hästen tänker rätt kommer den lära sig ännu snabbare! Därför är detta så dubbelt. Om vi vill att hästen ska lära sig att följa våra allra minsta signaler måste vi dels bli duktiga på att ge dem chansen men även på att läsa av deras allra minsta signaler så att vi kan ge eftergift redan innan de har flyttat första hoven!

dsc_0772

En bild som för mig symboliserar samspel och lätthet med en av de bästa individer jag känner! Min finaste Emilio ❤

Annonser
Publicerat i Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Hästarnas positiva sidor

Jag har någon form av skrivkramp eller nått. Jag vet vad jag vill ha sagt men hur i hela fridens namn ska jag lyckas formulera det? Massa tankar som snurrar, hästar hit och hästar dit.. Jag vet inte om jag någonsin skrivit det men jag älskar verkligen hästar! Hästar i allmänhet och hästar som individer. Deras olikheter fascinerar mig. Att försöka läsa av dem, förstå dem och därmed ge dem vad de behöver mest just nu har blivit som min sport. Det är där jag nördar ner mig och alltid strävar efter att lära mig mer och göra det bättre. På det viset blir varje träningspass med varje hästs en möjlighet till personlig utveckling. Varje häst, varje individ lär mig något nytt. Så när ni skickar era hästar hit på träning blir inte bara hästen utbildad utan jag får möjligheten att lära mig mer av varje träningspass! Så att jag kan göra det ännu bättre nästa gång. Tur att jag valt att nörda ner mig i något som jag aldrig kommer bli helt fullärd i!

Nu har jag två hästar här på träning. En liten men otroligt charmig 4 år gammal Haflinger som kallas Arne. Han är redan inriden men ska sättas igång och utbildas lite mer för att sedan säljas. Om jag nu inte bestämmer mig för att köpa honom själv, han är ju så söt! 😉
Den andra är en korsningshäst på 3 år som heter Alfred. Han är Arnes halvbror och har inte jättemycket hantering sedan tidigare vilket gör honom extra intressant för mig!

DSC_0733

Förutom att vara sockersöt och mysig är Alfred en lite extra intressant individ att träna. Det är inte bara det att han är så grön utan han har även en mycket spännande Horsenality! Jag tänker inte gå in på någon djupdykning i detta inatt, jag tänkte nämligen sova lite också men jag kan säga att det finns många sidor hos den här lilla krabaten. I nuläget väger det över mot Right Brain Introvert men det finns många andra sidor också och jag insåg att här har jag möjlighet att påverka jättemycket! Det är både en skrämmande och häftig tanke. Det finns så mycket i den här hästen och om jag gör fel nu kommer den mer utmanande delen av hans Horsenality kunna bli ett riktigt problem i framtiden. Jag känner att det finns där, tendensen att vilja stänga av och gå in i sig själv och jag har tillräckligt mycket erfarenhet nu för att veta vart det skulle kunna leda (hm, Zamira och Spirit…). Samtidigt så har jag nu chansen att se till att ge honom en så bra start att han aldrig behöver komma dit. Gör jag rätt kommer istället det positiva i hans personlighet vara det som växer! Och han har redan visat mig hur fint det kan vara. Det är nästan som att han har packat in de positiva egenskaperna hos en Right Brain Introvert och gett dem till mig som en liten present, och lite i taget visar han mig hur vacker den gåvan verkligen är! Kontakten blir så äkta, försöken så helhjärtade och viljan till tillit så stor. The start isn´t just something, it´s everything. och plötsligt tror jag att jag förstår vad det betyder.

DSC_0847

Publicerat i Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det sista hon gav mig.

Jag kan gå flera dagar utan att egentligen tänka på det men sen kommer jag på det igen. Zamira är borta och det är ett borta för alltid. Men ingenting försvinner förrän det har lärt dig vad du behövde lära dig och innan hon dog fick jag mig en sista ordentlig lektion av henne och den filmades turligt nog! Jag hade inte lekt med henne på några veckor men jag hade som mål att förbereda henne för en level 4 Liberty audition. Mamma filmade, mest för att jag skulle kunna se var vi var just då och vad vi behövde träna mer på. Precis innan mamma kom ut insåg jag vad Zamira har försökt säga till mig i flera år. Det spelar ingen roll hur mycket jag saktar ner för henne rent fysiskt om inte min tanke finns i nuet. Det är lite svårt att förklara men medans jag och Zamira värmde upp insåg jag att jag inte ens hunnit avsluta en övning förrän jag har tänkt minst tre saker till som jag ska göra efter det. Så jag står och funderar på hur jag ska göra det jag planerar att göra efter att jag gjort det och det och det och sen det. Detta medans Zamira knappt hunnit processa det vi gjorde nyss. När denna insikt slog mig började jag försöka att verkligen stanna upp och avsluta varje övning innan jag bad om nästa. Det gjorde skillnad för henne, stor skillnad men det var samtidigt väldigt utmanande för mig och efter ett tag började jag snurra iväg och bara fortsätta vidare igen utan att komma ihåg att kolla om hon hängde med mig. Men insikten fick jag och den kommer att följa med mig hela livet!

Detta var den sista filmen vi fick innan hon dog och efter några veckor insåg jag att det inte bara var den sista filmen utan även min sista chans att kunna få min sista del av level 4 inom en för mig överskådlig framtid. Så jag skickade in den. Hade hon inte dött hade jag velat fortsätta förbättra en del saker lite innan jag skickade in en audition men nu hade jag inget val. Jag skickade in den och till slut fick jag svaret att vi klarat level 4 Liberty. Jag är ganska säker på att den där sista insikten var avgörande. Kanske var det det sista jag behövde i min horsemanship för att kunna förtjäna en komplett level 4. Insikten om hur viktig den där pausen faktiskt är. Den behöver inte vara lång, ett andetag, ett avslut, ett ”bra, nu var det klart så nu kan vi gå vidare”. Inte mer än så. Men för en häst med en introvert och rätt osäker natur kan det vara den lilla skillnaden som gör hela skillnaden.

 

Publicerat i Fridas Parelliträning, Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Parelli Colt Start kurs 2016

Jag har nyligen kommit hem från en väldigt spännande resa till Parelli centret i Florida där jag var på inridningskurs. Det var en mycket omtumlande kurs på många sätt, inte minst för att jag kom dit i ett läge där jag kände mig väldigt svag. Några veckor innan kursen hade jag lyckats få någon mystisk inflammation i båda handlederna samtidigt så jag var fysiskt svag. Ännu närmre inpå kursen dog både min häst Zamira och en bekant till familjen väldigt plötsligt och chockartat så utöver min fysiska situation var jag även rakt igenom ledsen och uppriven. Det krävdes inte mycket för att jag skulle bryta ihop totalt om man säger så. Under de förutsättningarna åkte jag alltså iväg till Florida för att träna unghästar för självaste Pat Parelli och några av hans högt rankade instruktörer. Behöver jag säga mer än att det var utmanande?

Under de fösta 4 kursdagarna lekte vi bara med hästarna från marken och fick i uppdrag att försöka leka med så många olika hästar som möjligt. Hästarna kom från olika platser i USA. De flesta ägdes av savvyclub-medlemmar men några var även ranch hästar som aldrig haft grimma på sig förut. Det hade blivit lite konstigt någonstans i organisationen så i början fanns det två hästar färre än antalet deltagare men efter 2,5 dag kom det ytterligare två ranch hästar till oss, även de helt ohanterade bortsett från den gången de blev fångade och märkta på rumpan.. Aja, hur som helst, vi lekte med massa olika unghästar under de där första dagarna och vi fokuserade på att lära dem de första tre lekarna: Friendly game, Porqupine game och Driving game. Det var naturligtvis stor skillnad på de tidigare tama hästarna jämfört med de som kom direkt från ranchen. Skillnaden blev dock mindre och mindre tydlig för var dag som gick. De hästarna som hade lärt sig sådant de inte behövde kunna lärde sig mer värdefulla saker och de som knappt kunde något lärde sig först att vi inte planerade att äta upp dem till lunch och sedan att följa/gå undan för tryck. Det sista vi gjorde på eftermiddagen den fjärde dagen var att sadla hästarna för första gången. Pat Parelli drev runt dem i rundpaddocken så att de fick springa och känna hur det kändes och bocka om de ville det. När alla hästar lugnat sig och kunde röra sig i alla gångarter lugnt och trevligt tog vi av sadlarna igen.
Diego

Efter 4 dagar fick hästarna en vilodag. Vi fick också ledigt bortsett från fodring och allmän skötsel. När vi kom tillbaka på morgonen den 5:e kursdagen, alltså dagen efter vilan fick vi varsin häst tilldelad till oss. Jag fick hästen 35. Hon hade inte något annat namn än numret som var märkt på hennes bak. Hon var väldigt liten och en av de hästarna som hade varit helt ohanterad och dessutom kommit sent till kursen. Min första tanke var: Hjälp.. sen tänkte jag att det var bra för det är ju just det där med att faktiskt tämja en häst som man inte får möjlighet att göra på samma sätt här i Sverige. Så jag gick ut till lilla 35:ans pen. Hon var mycket skeptisk och ville inte alls bli fångad. Det kändes som om jag redan där låg efter alla andra. De andra hästarna hade fått mer träning och nästan alla var lättare att fånga än min lilla filur.. Dessutom förväntades vi redan kunna ha barbackapad på dem, sitta på dem barbacka och eventuellt även rida dem lite i skritt. Men jag red inte den dagen, hon var inte redo för det. Jag lekte med henne och hängde på henne och hade barbackapadden på henne och på eftermiddagen fick vi åter sadla hästarna och släppa dem lösa. Denna gången i den stora lekhagen. Sadelbild

Nästa morgon var lilla 35:an fortfarande lite svårfångad men det gick betydligt bättre än dagen innan. Den förmiddagen fortsatte vi leka och förbättra det som behövde förbättras. Jag hade barbackapadden på henne och satt även på henne för första gången!

Eftermiddagen började med en fantastisk känsla. För första gången kom min lilla plutthäst och mötte mig vid grinden när jag kom ut till hennes pen! Det gav mig lite mer självförtroende och jag kände att vi äntligen började komma ifatt de andra lite. Men senare när vi hade sadlat, låtit hästarna springa lösa i rundpaddocken en stund, fångat dem, hoppat upp och red runt lite försiktigt tillsammans för första gången kom en annan häst med ryttare för nära min lilla mini. Hästen högg mot henne, hon blev rädd och hoppade iväg, jag försökte böja henne till ett stopp men det förstod hon inte riktigt så hon snurrade runt runt fort fort flera varv innan hon stannade upp. Efter det var hon lie spänd och jag kände mig osäker. Det kändes som om jag inte hade någon kontroll, knappt på min egen lilla häst och definitivt inte på alla andra! Vi fortsatte skritta ett tag och det lugnade ner oss båda men när Pat Parelli frågade om vi kände oss trygga nog att trava och galoppera våra hästar där tillsammans i gruppen valde jag att hoppa av. Just där och då vågade jag inte. Det berodde delvis på situationen med gruppen och delvis på min lilla häst. Sättet hon hade reagerat och spänt sig på väckte minnen från en annan häst i en annan tid.. Nämligen Zamira innan jag började träna PNH med henne. Och just där och då slog det mig med full kraft. Hon är borta och hon kommer aldrig mer tillbaka. Så jag bröt ihop och grät floder.

Rent Horsenaltiy-mässigt påminde den där lilla pluttiga hästen så mycket om Zamira att jag hela tiden var nära till tårar. Till och med när hon gjorde något som skrämde mig lite grät jag av saknad efter den häst som var hela anledningen till att jag överhuvudtaget hade hamnat här. Det var fruktansvärt och samtidigt underbart. För jag fick chansen att börja om, att aldrig skapa de stora problem och trauman som Zamira hade haft i den här lilla krabaten.

Jag tränade den här lilla krabaten i sammanlagt 5 dagar och hon lärde sig massor. Jag kände mig dock fortfarande aningens efter resten av gruppen för jag hade aldrig galopperat henne men bortsett från det var jag väldigt nöjd med hennes framsteg. Jag insåg att på en enda vecka hade den här lilla damen gått från att vara helt ohanterad till att vara riden i skritt och trav, haft barbackapad och sadel på sig, hon var riden och förstod styrning från både grimma och träns, hon var lättlastad och gick att spola med vattenslang.
mini14

Efter 5 dagar fick hästarna åter en välförtjänt vilodag och när vi kom tillbaka igen morgonen efter det fick vi åter byta hästar. Nu fick jag Dolce, en betydligt större och mer Left Braind häst som jag verkligen kunde ha roligt med! Jag saknade min lilla mini lite grann men Dolce var ändå riktigt rolig! Och jag insåg att även om hon hade galopperat innan fanns det andra saker som mini gjorde bättre. Dolce var inte lika lätt att styra och följde inte tryck lika bra, hon hade inte heller accepterat bettet ordentligt. Däremot blev jag aldrig orolig när jag red på Dolce (vilket jag fortfarande blev på mini om hon spände sig) inte ens när hon bockade eller sparkade back ut för att hon inte hade någon lust att öka farten blev jag nervös. Jag red henne i alla gångarter och hjälpte henne där hon fortfarande hade problem och sen var kursen slut. Tyvärr finns det inga ridbilder på mig och Dolce, det var mycket svårare för åskådarna att ta kort när vi var utspridda över hela området men den här bilden finns iaf
Dolce3
Med Dolce kunde jag utmana min egen kreativa sida och hitta på roligare sätt att be henne göra saker. Hon var smart men även lättuttråkad så det gällde att komma med något nytt och spännande hela tiden! Men jag gillade den här ljusa hästen (förutom när jag behövde duscha henne, det krävdes tre noggranna schamponeringar av svansen innan den blev nästa vit..) och hade jag kunnat hade hon kanske fått följa med hem! 😉

Gruppbild

Publicerat i Hästarna | Lämna en kommentar

Sista dagen i 7-dagarsprojektet Frid!

Idag har jag ridit Frid för 7:e gången. För att göra något nytt tänkte jag rida utanför ridbanan men inte ut i skogen. Så jag red på stranden. Det var första gången han var nere på stranden överhuvudtaget och på väg ner fick han hoppa över diket, gå förbi korna och dessutom körde grannen grävmaskin längst bort i andra änden och pappa körde traktor på vår gård så det hände lite mycket runt omkring vilket gjorde mig en aning nervös. Frid var lite spänd i början men sen tyckte han mest att det var spännande så han var lite småbusig. Kombinationen busig Frid och nervös Frida var kanske inte optimal men det kunde varit värre 😉

Efter att ha värmt upp lite från marken hoppade jag upp. Jag valde att rida i grimman först för att jag trodde att det skulle vara enklast eftersom han bara var riden med bett en gång tidigare men även om lilla nordis bara är 2,5 år så är han ganska stark.. Efter att ha skrittat runt en stund och småtravat lite och kände att det ändå funkade helt okej hoppade jag av och tränsade honom för att se hur det skulle gå med tränset (att tränsa var rätt smidigt bortsett från att jag fick akta så att han inte skulle stoppa in hela tränset i munnen typ)! Ibland visar det sig dock att man tror fel för det var så mycket lättare när jag fick på tränset! Då kände jag att jag hade bättre kontroll och det gjorde mig modigare och mindre försiktig vilket Frid tyckte var roligare så allt gick bättre! Han är ju som sagt bara riden 7 gånger i sitt liv och detta är första gången vi är själva ute på stor öppen yta utan något staket så att han är lite vinglig och inte alltid helt säker på vart han ska känns inte det minsta konstigt. Jag är stolt över honom och här kan ni få se några små klipp på hur det såg ut idag!

Nu kommer jag låta Frid vila ett tag och smälta det han varit med om den här veckan, eftersom detta har varit ganska intensivt tycker jag att han är värd det. Min plan är att starta upp igen och börja rida honom på riktigt till våren. Men vem vet, jag kanske inte kan hålla mig tills dess 😉

DSC_0671

Publicerat i Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Projekt Frid dag 6

Jag har tidigare skrivit att min definition av inriden är att hästen är ridbar i alla gångarter, kan styra, stanna, backa samt flytta fram- och bakdel med sadel och träns/bett. Under de senaste dagarna har Frid kunnat göra allt detta så nu saknas bara timmar med ryttare på så att säga. Så idag red vi ut. Som Hanna sa, det blir lite vila för huvudet liksom! Det fotades ingenting idag för Hanna och Julia var med och red på Damiliuz och Sebban. Så vi var ute med stabila grabbar så att säga. Frid var riktigt cool! Han var inte direkt rädd för något utan kändes stabil och inte alls så grön som han faktiskt är. Hanna red framför på Damiliuz. Frid har väldigt rörliga gångarter och ville gärna gå om för han tyckte att Damiliuz gick lite för långsamt. Så jag fick tala om för min 2,5 år gamla häst att bebisar inte går först men han höll ändå inte riktigt med.. Vad då, folk kör ju barnvagnar framför sig hela tiden eller nått.. 😉

Det bästa var att det var lätt att få honom att följa mig även om jag inte gjorde samma sak som hästen framför. Så började Hanna trava framför oss var det lätt att få honom att vänta in mig istället för att bara springa efter.

DSC_0554
Han är så vacker min lilla nordis! Visst passar han i grönt? Snygg häst i sin nya grimma! 🙂

På ett ställe galopperade vi. Hanna och Damiliuz galopperade iväg framför oss, Frid ökade först bara traven men när jag bad om galopp tog han den direkt. Det kvittar att jag ridit honom några gånger nu, känslan när han galopperar är fantastisk!

DSC_0675
Bild från igår när vi galopperade på ridbanan.

Jag vet knappt vad jag ska skriva mer, allt gick bra, vi red i alla gångarter ute i skogen med trevligt sällskap och hade en skön stund tillsammans! Det är ofattbart att han är så stabil och trygg med tanke på att han för bara 6 dagar sedan inte var mer än sutten på när han stod still.

DSC_0653
En bild från dag 1 får avsluta detta blogginlägget. Det har hänt en del sedan dess!

Publicerat i Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gissa vad jag har gjort idag: Dag 5 projekt Frid (trött på att alltid ha likadana rubriker..)

Jaha gott folk nu börjar jag känna mig tjatig som skriver om den där lilla nordissen varenda dag men nu är det bara några dagar kvar av min ”träna Frid 7 dagar i rad och dagboksblogga om det” -period så snart är det över.

DSC_0554

Jag tänker på inridning som att klättra upp på en stege. Eller kanske snarare att bygga en stege. Ja det var nog en bättre bild! Pinnarna som ska upp på stegen kan sättas dit i lite olika ordning beroende på häst och situation men det finns flera små steg som måste på plats och ingen får hoppas över, då blir stegen instabil och det blir svårt att fortsätta bygga på höjden så småningom! Grunden som stegen ska stå på är kärlek. Jag måste tycka om hästen och den måste tycka om mig. Stolparna på sidorna består av kommunikation och ledarskap. Detta hade jag redan innan jag började med mitt lilla inridningsprojekt.

Utan ett gemensamt språk hoppar inte jag upp på en häst. Jag hoppar heller inte upp på en häst som jag inte tycker ser  säker ut, eller en häst som inte litar på mig. Särskilt inte en oinriden häst! Först när grunden sitter kan vi börja bygga. Det finns oändligt många pinnar som man kan sätta dit på sin stege, men stegen kommer inte nå längre än vad grunden håller för. Utan kärlek, kommunikation och ledarskap kan vi inte klättra högt och nå vår fulla potential liksom. Utan en bra grund faller vi förr eller senare och det vill jag helst undvika.

På Frids stege har vi redan satt dit en massa pinnar de senaste dagarna. Han har vant sig vid sadel, vid att ha någon på ryggen, vid att ryttaren inte bara sitter där utan vill bestämma också, han har lärt sig flera olika hjälper som att följa min kropp och mitt fokus, lyssna på mina skänklar och tyglar och han har haft bett i munnen. Han är riden i alla gångarter även om en del behöver befästas bättre innan man kan säga att han helt kan.

Varje dag när jag börjar kollar jag alla mina pinnar på stegen. Jag kontrollerar att jag verkligen satte fast dem ordentligt och att de håller för min tyngd. Hittar jag några problem lagar jag dem innan jag klättrar vidare till nästa pinne. Målet är att kunna sätta dit ytterligare ett par pinnar varje dag. Idag ville jag fortsätta med galoppen, börja styra med bettet och låta en annan ryttare få rida på Frid. Jag låter ofta någon annan (oftast Hanna) rida de unga hästarna för då kan jag se om jag missat något eller om hästen verkligen har förstått mina hjälper. Dessutom klarar hon att reda ut det om det skulle finnas några problem ändå så det känns tryggt och bra.

Så nu efter en massa babbel kan jag äntligen komma till saken. Idag fick Hanna värma upp Frid genom att leka med honom från marken! Det var väldigt kul att få titta på och att för ovanlighetens skull vara den som höll i kameran!

DSC_0577 DSC_0565
Jag älskar Frids uttryck! Det ser ut som att han ler nästan hela tiden! ❤

När Frid var uppvärmd och redo tränsade jag för 4:e gången i hans liv. Han gillar tränset (han brukar få en godis samtidigt som han stoppar bettet i munnen) så jag skramlade lite med bettet varpå han genast kom dit med sin nyfikna mule och stoppade in bettet i munnen. Fina häst! Sen satte jag dit tyglar och visade honom att tryck i munnen betyder samma sak som trycket i grimman, det har bara bytt plats (detta gjorde jag alltså innan jag hoppade upp). Jag tog en savvystring och knöt från grimman till sadeln för att ha ett nödstopp om han skulle bli förvirrad och inte förstå bettet, sen hoppade jag upp.

DSC_0623 DSC_0612 DSC_0615 DSC_0618

Han var såklart lite fundersam över detta nya sätt att styra men han är snabblärd så det gick ändå jättebra! När han kändes trygg med det och jag kunde göra smidiga övergångar mellan halt, skritt och trav (och ner igen såklart) testade vi lite galopp igen. Jag råkade även av misstag få mitt fösta galoppombyte! Smidig häst helt klart! Såhär var det. Han fattade vänster galopp i höger varv och när vi närmade oss hörnet kände jag att jag på grund av tidigare upplevelser där ponnyn i fråga hoppade in i staketet inte riktigt litade på att han skulle svänga av sig själv så jag styrde åt höger varpå han bytte galopp. Hanna lyckades dessutom få det hela på bild även om bilder mitt i bytet aldrig blir riktigt vackert 😉

DSC_0668 DSC_0669 DSC_0670 DSC_0671 DSC_0675

Idag gillade han uppenbarligen vänster galopp i höger varv men det är inget jag tänker vara petig med förrän han är helt säker på att fatta galoppen. Det gäller att inte vara kritisk, jag vill ju bygga hans självförtroende inte rasera det.

När jag var nöjd hoppade jag av och så fick Hanna testa rida! Hon valde att ta av tränset och rida med grimman vilket jag tyckte va smart, då var det inte så många nya saker på samma gång liksom!

DSC_0706

De fösta stegen var lite vingliga. Det såg ut som att han undrade om inte jag skulle följa med också men han kom snabbt in i det och skötte sig exemplariskt!

DSC_0690

Det är så fantastiskt att ha en så duktig kompis som kan vara min testpilot! Det är ungefär lika fantastiskt att ha en så duktig häst som lär sig snabbt, lyssnar in sin ryttare och verkligen ger allt han har!

DSC_0738

Tusen tack Hanna för all hjälp!

Publicerat i Hästarna | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar