Lydiga hästar

okej, jag lovade att dela med mig av lite fler hästrelaterade smått vimsiga Fridatankar och här kommer en sådan från idag!
DSC_0026

Jag skulle ta in hästarna från hagen och när jag tar in hästar leder jag oftast minst tre samtidigt. Det gjorde jag även ikväll när jag skulle ta in Zamira, Yassmira och Minelli. Det är ett lite konstigt triangeldrama i den där hagen där Minelli bestämmer över Zamira och bestämmer över Yassmira som bestämmer över Minelli… och nästan jämnt går det bra att leda alla tre samtidigt men just ikväll lyckades Minelli hamna i mitten och det var inte helt optimalt så jag bestämde mig för att bara slänga upp grimmskaftet på Zamiras hals och låta henne gå in själv vilket hon också gjorde jättesnällt. Faktum är att hon gick (och går oftast när jag gör såhär) kvar med oss, bara aningen framför. Detta gjorde att Minelli inte behövde vara rädd för Yassmira och känna sig trängd och därför ge sig på Zamira utan alla kunde gå i harmoni. Men Zamiras grimskaft gled av och började släpas i marken vilket jag tyckte var onödigt. Så jag sa bara ”prrrr” och den mycket lydiga Zamira stannade, väntade in mig så att jag kunde lägga upp grimskaftet på hennes nacke igen och sedan fortsatte vi gå in helt som vanligt (oj vilken lång bakgrundsförklaring ni får här!). Detta påminde mig om en liknande situation. För typ hundra år sedan när jag inte hade haft Zamira så särskilt länge (med tanke på att Zamira är 15 år gammal och jag har haft henne i typ 10,5 år känns hundra år som ett lagom tidsperspektiv typ) brukade hon inte vilja bli fångad i hagen. Men jag lärde mig ett knep! Det var nämligen bara gå fram och gå med henne när hon började gå iväg och om jag var tillräckligt nära behövde jag bara säga ”prrrr” varpå den mycket lydiga Zamiran genast stannade och jag kunde ta på grimman. Smidigt värre!

Att komma på detta nu ledde till en ny dimension av tänkande på något sätt.. Jag har som tagit på mig fler och bättre glasögon under åren och ser saker tydligare.. Nu började jag fundera över det här med ”lydiga hästar”. I det läget när Zamira inte ville bli fångad i hagen var hon ju uppenbarligen lydig mot sin vilja på något sätt. När jag tänker tillbaka kan jag minnas att hon nästan tvärstannade och blev alldeles stel i hela kroppen. Jag vet inte om det ljudet var förknippat med något smärtsamt/obehagligt för henne men även om det var det så tror jag inte att det spelar så stor roll i sammanhanget. Det känns som att hon helt enkelt var lydig lite av reflex liksom (Det kan kanske vara bra att tillägga att jag inte har några vetenskapliga belägg för detta, detta är helt och hållet bara mina egna teorier!). Redan då försökte hon göra rätt mer än vad jag tidigare kunnat föreställa mig! Trots att hon uppenbarligen inte ville vara med, trots att hon var rädd och spänd så stannade hon när jag bad om det. Hon var trots det lydig.

Detta fick mig att tänka att den där lydnaden kanske är mer av en medfödd instinkt hos vissa individer än ett inlärt beteende. Jag vet att i Zamiras horsenality (personlighet fast på häst) ingår någon form av ”jag försöker så länge jag bara någonsin kan och när jag inte klarar mer exploderar jag tillsynes utan förvarning (för ett otränat öga) i full panik”. En häst med hennes personlighet kommer därför i så stor utsträckning som det bara någonsin är möjligt försöka vara lydig, försöka göra allt vi ber om, försöka försöka försöka… Eller stänga av, stänga in sig i sig själv, bli fullständigt okontaktbar… Tills det inte går längre, och då är det försent, då är krisen ett faktum.

Alla dessa tankar ledde fram till någon form av insikt. Vi måste kanske fundera mer på och ta ansvar för vad vi ber våra hästar om och när! Det måste vara vårat ansvar som hästmänniskor/hästägare/hästälskare att lära oss läsa av våra hästar för att få en större insikt i när vi kan be om mer och när vi behöver backa ett steg eller vänta några sekunder. Jag kunde inte detta när jag var 14 år och råkade skaffa mig en problemhäst.. Jag kommer aldrig bli fullärd heller, men som ni säkert redan märkt av den här bloggen finns det framförallt en varelse i min närhet som lär mig och hjälper mig att förstå så mycket mer: Zamira.
DSC_0058 (2)

Annonser

Om Frida Lundbäck

Hej! Jag heter Frida, är 25 år och fullkomligt hästtokig! Jag driver hästverksamheten här på Ed Sjögård. I denna blogg skriver jag om gården, djuren, träningen av hästarna, min egen träning och utveckling inom PNH och min mitt arbete här på gården! Kolla också hemsidan: www.edsjogard.se
Det här inlägget postades i Fridas Parelliträning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s