Att se en häst ”leva upp”

Nu var det länge sedan jag skrev här. Jag har många tankar och idéer som jag skulle vilja dela men lite för lite tid och kraft att sortera dem och skriva ner dem. Det kanske blir bättre om ett tag när det blir lite lugnare med undervisningen!

Just nu har jag en sak jag bara måste dela med er ändå. Jag måste försöka förklara känslan av att se en häst leva upp. Det jag menar med det är att hästen i fråga återfår glädje, livskraft, energi och vilja, kanske både mentalt och fysiskt. Jag har just sett det igen och detta var nog den gång i ordningen som fick mig att reflektera och tänka tillbaka på hur många gånger jag faktiskt sett detta tidigare. Det senaste exemplet är inte det jag kommer visa här just nu, istället kommer jag visa ett annat exempel här, ett som fler av er som antingen känner mig eller läser min blogg redan känner till. Nämligen Emilio.

Som många av er vet har Emilio varit dålig från och till sedan sommaren 2012 och i maj i år fick jag beskedet att han har spatt båda bak och en pålagring i kotleden på höger fram. Utöver det misstänker veterinären EMS och han har headshaking på våren (det är lite lustigt att det bara är på våren men så är det). Dessutom har han mer eller mindre alltid haft problem med hovarna. Så i våras tyckte veterinären att jag skulle ta bort honom. Det är för mycket helt enkelt. Jag var först helt inställd på att göra det så jag grät, kramade honom och försökte visa honom hur mycket jag ville honom väl. Men då fick jag en minnesbild. Tidigare samma vår när han hade en kort period då han var bättre hade jag hoppat upp på honom i hagen (utan sadel, träns eller grimma. Han är en av de få hästar som kommit så långt i sin utbildning att det varken känns konstigt eller farligt att göra så) och då travade han genast bort till grinden som var mitt emot ridbanan och ställde sig och tittade över dit. Det kändes som om han längtade efter att få gå över dit och göra något kul! Det minnet fick mig att känna att jag ändå måste ge den här hästen en chans till. Så istället valde jag att behandla honom. Det gick sådär. Istället för att bli bättre fick han andra problem och mitt eget förtroende för veterinärer fick sig en liten smäll. Men jag gav inte upp då. Under hela sommaren kämpade vi på så gott vi kunde. Vi gjorde framsteg, fick bakslag och gjorde nya framsteg. Hela tiden kändes det som att han fortfarande inte hade gett upp. När jag kom hem från Fast Tracken i Tyskland och såg honom fick jag dock en chock. Han såg inte ens ut som samma häst. Dels var han lite för smal men det var inte det stora. Det fanns inget liv i blicken, pälsen var matt, han hade fullkomligt urusel hållning och såg så svankig ut att man undrade hur detta skulle sluta.. Hjälp. Då fick jag fundera. Jag bestämde mig för att försöka hitta glädje, annars var det ingen idé att fortsätta försöka. Så jag tog med honom ut. Jag red Sebban (till saken hör att jag överansträngt båda mina egna knän i Tyskland så jag kunde inte gå ordentligt heller) och hade med honom som handhäst. Förändringen var så sjukt snabb. Det tog inte mer än två små promenader för att han skulle bli blankare i pälsen, få tillbaka liv i blicken och ändra hållningen en aning så att han såg mindre svankig ut. Efter fyra små uteritter som denna började han själv springa och verkligen bjuda framåt. Några gånger senare galopperade han och bockade som en tokstolle! På eget initiativ. Han var inte helt ohalt men han hade fått glädje, kraft, energi och ja, liv. Det är det jag menar med att leva upp.

Vi har fortsatt röra lite på oss och nu är han ohalt på mjukt underlag. Ibland kan man se en liten markering när han svänger skarpt till vänster men så länge underlaget är mjukt syns i princip ingenting. På hårt underlag är det svårt att säga vad som är vad, han är ömfotad helt klart så jag vet inte om det är ”bara” det eller om det är mer, där går han inte lika bra iaf.

Första gången vi verkligen lekte igen och inte bara gick (eller om jag red på någon annan och hade honom med mig) såg det ut såhär:

Det jag ser när jag tittar på filmen är ingen perfekt uppvisning, haha, hur skulle det kunna vara det utan övning? Jag ser inte heller en häst som går helt som han borde men jag ser en häst full av liv och lek. Det är värt så mycket!

En annan häst här i stallet har också just återfått kraft, glädje, energi och liv. Men det är en annan historia! 🙂

Annonser

Om Frida Lundbäck

Hej! Jag heter Frida, är 25 år och fullkomligt hästtokig! Jag driver hästverksamheten här på Ed Sjögård. I denna blogg skriver jag om gården, djuren, träningen av hästarna, min egen träning och utveckling inom PNH och min mitt arbete här på gården! Kolla också hemsidan: www.edsjogard.se
Det här inlägget postades i Hästarna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s