Sista tiden i norr

Sista tiden i norr

Just nu sitter jag på tåget på väg hem från Stockholm dit jag flög tidigare i förmiddags. Gårdagen var intensiv. Jag slapp utsläppet och fick lite ”sovmorgon” som jag ägnade åt att göra listor och grupper för lite roliga saker på ridskolan i höst (istället för att sova alltså) sedan var det frukost. Efter det mockade vi som vanligt. Annelie fick göra färdigt resten av stallsysslorna själv sen så att jag kunde ställa iordning på ridbanan och borsta av Soppan ordentligt inför vår uppvisning! Själva uppvisningen sen gick kalasbra bortsett från att Soppan tyckte att jag var ovanligt tråkig och seg som pratade massa samtidigt och inte hade fullt fokus på honom 😉

Jag ska beskriva uppvisningen lite noggrannare. Jag började med att tala om vad jag tänkte visa, nämligen de sju lekarna och jag gav mina åskådare en liten frågeställning att fundera över medans de tittade. Nämligen: Hur kan vi använda det här i vår dagliga ridning och hästhantering och hur mycket av det här gör ni redan i er dagliga träning?
Med det sagt började jag visa och förklara lekarna en efter en i kronologisk ordning (dötrist tyckte Soppan men han skötte sig ändå kalasbra!). När jag visat lekarna pratade vi lite om hur vi faktiskt använder detta och att det inte är så konstigt utan allt har ett syfte och en logisk förklaring. Sedan avslutade jag med att visa hur jag och Soppan kopplat ihop lekarna och vart vi lyckats ta det på fyra dagar. Vi gjorde åttor, gick på presenningar, och gjorde sidways över bom. Jag avslutade med att  visa hur man kan lära hästen att hjälpa till vid uppsittning från en pall. Det gjorde jag för att jag ville visa på ett väldigt konkret sett hur man kan få hästen delaktig i det man gör.

Det var en liten tjej som hade ridit till gården på sin ponny. Efter uppvisningen frågade de om jag inte kunde visa henne lite med hennes ponny så det gjorde jag. Vi gick igenom de första tre lekarna och började med tuch it. Till skillnad från Soppans typiska LBE beteende var den här ponnyn RBI. Efter att ha låtit henne gå fram och tillbaka och nosa på två olika koner slappnade hon av och var redo för lite större utmaningar. De hade haft problem med presenningar och med lastning så jag visade med hjälp av presenningen hur jag skulle göra för att träna något sådant. Det gick väldigt bra, den lilla ponnyn tvekade ett par gånger och då bad jag henne bara backa och börja om och snart nosade hon på presenningen. Efter nosen kom nacken, sedan hovarna och sedan resten av kroppen och lilla Pila hade snart gått över presenningen flera gånger helt lugn. Då råkade jag säga att nu hade det varit roligt att testa med transporten.. Så vips fixades det fram en hästtransport och där stod jag och lasttränade en ponny! Pila brukade enligt ägarna normalt stegra och kasta sig men nu var hon lugn. Hon kände nog någonstans att jag inte tänkte pressa den. Vi tränade på samma sätt som med presenningen. Hon fick gå fram, tvekade hon backade jag henne några steg innan jag bad henne gå fram igen. Detta för att jag inte skulle behöva pressa henne på en plats där hon kände sig osäker. Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tog innan hon var helt inne men jag skulle gissa på ca 20 minuter. Flickan fick också prova lasta och hennes mamma tog något kort. De var helnöjda och väldigt imponerade! Framförallt över mitt lugn 😉

På kvällen fick jag rida med på en lektion igen. Denna gången red jag Filippa som är en liten turbonordis helt klart.. Filippa var inte riden på någon vecka och hade nog ännu mer energi än vanligt under hovarna! Oj då.. Problemen började ganska tidigt.. Jag hade hoppat upp och skrittat något varv när jag kände att hon tryckte ut bogen till höger samtidigt som hon böjde sig åt vänster. Jag försökte automatiskt korrigera lite med höger skänkel men det tog hon som TRAV!!!! Okej, här började mina problem. Jag kunde inte styra med kroppen och skänkeln som jag brukar för då gick allt bara snabbare, jag kunde inte styra med vänster tygel för hon var ju redan böjd till vänster och försökte jag ta höger tygel blev resultatet mer att vi trillade mer till höger än att vi blev rakare. I traven var det ännu värre för jag hade knappt någon broms heller! Hade jag varit själv på ridbanan hade jag bara sagt, men spring då, men det kunde jag ju inte göra där och då med tre andra tjejer som också red.. Efter ett tag känner jag hur min ena axel, som varit skadad tidigare, börjar göra gräsligt ont och jag trodde nästan inte att jag skulle klara av det. Jag blev helt enkelt rädd för att min kropp skulle gå sönder. Jag kände mig inte alls rädd för Filippa, jag bara fixade det inte själv. Annelie fick hjälpa mig lite extra och jag fick trava på en volt och verkligen ha stöd på ytter tygel och krama med inner samtidigt som jag fick sänka inner knä ordentligt och vrida axlarna utåt. Kändes som multitasking på hög nivå, särskilt för mig som inte ens är van vid att rida med tyglar… Men det gick bättre i alla fall.
Efter det fick vi galoppera av hästarna ordenligt. Tack och lov. Det var bara stå upp, styra och låta Filippa springa så fort som möjligt på sina nordisben. När vi sedan saktade av till trav var allt förändrat. Helt plötsligt kunde jag använda mina ben igen utan att det resulterade i en massiv fartökning och därifrån gick allt så mycket bättre. Efter galoppen hade jag en häst som var precis sådär mjuk och fin och känslig som de borde vara och allt kändes bara så bra.

Den lektionen satte igång mina stackars hjärnceller ordentligt och jag kom fram till att min första tanke förmodligen hade varit helt rätt. Hade jag varit själv på ridbanan hade jag antingen värmt upp mer från marken eller helt enkelt låtit Filippa springa av sig först. Det handlar om att ge hästen vad den behöver för att vara redo att lära sig något nytt eller lära mig något nytt. Hon behövde springa och innan hon hade gjort det var hon helt enkelt inte redo att hjälpa mig på något vis i ridningen.

Nu (när jag skriver detta) är jag som sagt på väg hem igen. Det har varit en härlig resa med mycket hästiga inslag och mycket att göra. Annelie skämtade lite och sa att nu får jag åka hem och vila upp mig 😉 Faktum är dock att även om jag varit aktiv och jobbat ungefär lika hårt som vanligt har jag fått ett avbrott från min egen vardag. Jag har fått den paus jag behövde för att kunna komma hem igen med ny energi. Samtidigt som jag blivit mer påmind om varför jag gör som jag gör. Och igen inser jag att i det stora hela är jag väldigt nöjd med min vardag också! 🙂

Annonser

Om Frida Lundbäck

Hej! Jag heter Frida, är 25 år och fullkomligt hästtokig! Jag driver hästverksamheten här på Ed Sjögård. I denna blogg skriver jag om gården, djuren, träningen av hästarna, min egen träning och utveckling inom PNH och min mitt arbete här på gården! Kolla också hemsidan: www.edsjogard.se
Det här inlägget postades i Hästarna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s